Historien om J, min romans sen 15 år

När jag var 16 år började jag prata med en 17årig kille vid namn J.

Vi skapade oss en internetromans, som dock fick sig ett abrupt slut.
Vi båda var omogna på vardera sätt.
Han skaffade flickvän.

Några år senare hejade vi på varandra på en festival. Sen träffades vi en kväll hos honom i hans studentkorridor, jag var 22 år. Vi kramades, pussades och sov ihop. 
Min första walk of shame med honom, utan att ha haft sex.
Något år senare sågs vi igen och upprepade det hela.
Inget sex.
Romansen fanns kvar, men så kom omogenhet och flickvän ivägen igen.

Några år senare tog vi kontakt igen, denna gång kring midsommar, men det blev aldrig av att vi sågs.
Han skaffade ny flickvän och jag mötte min dåvarande sambo.
Men vi höll kontakt.

Jag blev singel, han hade det inte så bra i förhållandet och vi började prata mer intensivt. Han blev singel.
Men också rädd.

Vid 28 års ålder på mig börjar vi prata om att ses på riktigt, träffas, umgås mer än en natt. Vi är ju vuxna.
Två år irad så bangar han.
Skärmar av sig, vågar inte. Erkänner att han är rädd av ngn anledning.
Men vi håller kontakten.
Säger att vi ska försöka en tredje gång, detta år, 2015.

Nutid: Jag är 31 och han är 32, det har gått 15 år sedan vi började prata. 
Jag var i Stockholm förra veckan, kom sent och väntade på ett tåg som skulle ta mig vidare. J hör av sig, han är i närheten. Han kommer till perrongen och sitter där med mig i en halvtimme.
Allt bubblar upp inom mig och på mig. Vi myser och kramas, inget mer.

Han hörs inte av på en vecka och jag börjar åter igen tvivla.
Och så skriver han igen, igårkväll.
Han förstår att det verkar som att han inte vill ses, men det vill han - säger han.
Och i nästa andetag berättar han att han är 40 min ifrån mig sittandes i bil.

Efter lite prat bestämmer han (eller jag?) att komma förbi, ta en avstickare.
Och så blir det.
För första gången på 15 år hälsar han på.
Och vad vi gör?

Vi känner oss fram, gör det vi bara tänkt på de senaste 9 åren då vi inte träffats. Jag, sittandes i hans knä, kyssandes och smekandes.
Men inget mer.
Vi hinner inte, vill inte, vill väldigt gärna.

Nästa gång, säger vi, då får vi se vad som händer.
För ja, tanken är att han ska hit i sommar nu en längre tid.

Och nu?
Jag känner fortfarande känslan av hans läppar mot min hals, mitt bröst, min bröstkorg och mina läppar.
Känner hans första kyss på min panna innan vi vågade oss på munnen.

Detta är historien om J.
Min romans sen 15 år

Noll tolerans

Snart gått en månad nu och allt har gått bra. :)
Hur vikten är fokuserar jag inte lika mycket på som det jag stoppar i mig.
Och hittills har jag hållit mig på noll tolerans. :)

Kostdoktorn

Blev medlem hos Kostdoktorn idag där det är gratis första månaden, och sedan 79:- per månad utan bindningstid.
Får tillgång till väldigt mycket peppning, kunskap, videos och allt vad det är.
Jag kände att det är värt det.
Och Kostdoktorn är bra.

LCHF

Jag bestämde mig idag för att köra igång en förändring.

Jag kör all in, noll tolerans, för LCHF. Från och med idag.
Jag måste.
Jag behöver.
Jag vill.

Jag ska gå ner i vikt igen, jag ska må bättre på ett av planen.
Jag måste bara få med mig hjärnan också.
Så ja, all peppning är välkommet!

Och jag kommer inte gå ut med det mer än här än så länge.
Jag gör det för mig själv.
Inte för någon annan.

Och jag väljer LCHF igen istället för att köra på ersättningar som jag funderade på.
Jag vill kunna äta mat.

Funderingar

Jag börjar gå vidare ifrån Markus nu, trots att jag enkelt studsar tillbaka till känslan av att ha förlorat.
Får se när vi kommer ses igen, just nu är det på hans villkor - vilket jag hatar.
Men äh, det visar sig. När väl han hojtar till så kanske jag har tröttnat.
Men vi ska vara vänner och det är vänskapen jag väntar på att kunna bygga irl och inte bara i samtal.
Vi får se om det går.

Och M.
Jag är så trött.
Så trött på hela situationen
Och så besviken och sårad och arg och allt vad man kan vara.
Hon beter sig långt ifrån som en vän till mig.
Ignorerar det jag skriver, öppnar inte ens mail, svarar mig aldrig, begränsar mig.
Gör vänner så?

Nej.
Så ja, jag har tröttnat.
Jag vet inte längre om jag ens orkar engagera mig i att försöka få kontakt med henne igen.
Åka dit och knacka på igen?
Med risk att bli ignorerad?
Eller med risk för att.. jag vet inte vad.
Jag vet inte om jag orkar.

Jag kommer fortsätta vara hennes vän för jag ser oss som vänner i all oändlighet.
Det är bara den här situationen som jag inte orkar med längre.
Och tar hon inte något initiativ snart så.. det gör för ont.
Det känns som om jag har förlorat en bit av mig själv och jag förbannar henne för det.
Men jag får väl sluta göra det också.
Sluta förbanna.
För vad vinner jag på det?

Har i tankarna att börja simma för att få igång någon sorts träning och något som kan få mig att slappna av.
Har flera gånger tagit bilen och åkt till Vänerns kant och bara stått och tagit in energin.
Försöker finna mina källor.
Hitta mig själv utan någon annans hjälp, för jag har den ju uppenbarligen inte där jag skulle behöva den som mest.

Ska få ett garage 1 april.
Woho

Älska

Har mycket som cirkulerar i mitt huvud nu.
Vet inte riktigt hur jag ska fånga upp det bara.
Men jag måste göra stora förändringar snart i mitt liv.

Jag fick orden sagda till mig av Markus.

Jag måste älska mig själv.

Födelsedagsfirande?

För första gången någonsin så har jag helt tappat tanken på min födelsedag.

Varje år, alltså VARJE år, så länge jag kan minnas, så har jag alltid varit "redo" att fylla ett år äldre. I januari eller februari brukar alltid den känslan kommer att det är dags att bli äldre.
Det är inte så att jag inte känner att det är dags.. jag är redo för att bli 31, men känslan har uteblivit i år.
Och i slutet av februari brukar jag alltid skicka ut inbjudningar till mitt födelsedagsfirande. Det har jag gjort i typ 10 år tror jag.
Och jag brukar alltid vara så ivrig att jag har alla planer klara redan i början av februari, men jag avvaktar för att inte vara för tidig men ändå vara tillräckligt tidig för att folk ska kunna planera in i deras almanacka och fixa eventuell barnvakt.

I år?
Nada! Inget alls. Inte en endaste tanke.
Jag vet inte alls.
Det var först idag jag kom att tänka på det, började fundera på hur jag ska fira mig i år.
Jag vet inte.
Och det är jävligt ovanligt för att vara mig.
Jag som är planeringsmänniskan nr1.
Men jag har ingen planering what so ever.

Varför?
Antagligen för att saker i mitt liv är jävligt röriga; och då menar jag VÄNNER!

Jag vet inte ens om min absolut närmaste vän kommer dyka upp eller ens säga ett pip till mig på min födelsedag.
Och bara det får mig i obalans.
Fuck it liksom.

Men annars?
Nej, jag vet inte vad jag vill göra med mitt födelsedagsfirande.
I have no idea.

Den där P

P var nyss här, det dröjde bara cirka 1,5 år innan jag fick hem honom!

Fast mer spännande än så blir det inte.
Han kom hit för att hjälpa mig att montera av diskmaskinen, det satt för hårt fast för min del så han fick använda sina muskler på det istället.
Och sen busade han med katterna.

Skitbra att känna en handyman som i princip bor granne!

I övrigt är jag ledig med semester och försöker mest bara hinna ikapp mitt liv.
Därav dåligt med blogginlägg.

Tonåring

Jag är fullt medveten om att mina inlägg kan te sig ut som om jag vore en tonårstjej som pendlar mellan att vara kär i Anders och sen Oskar och sen Erik och tillbaka till Anders igen.
Högst medveten.

Men jag är singel och jag får intressen här och var, vissa sätter sig starkare vissa flyger iväg.

M som i Markus har fortfarande en fin plats hos mig, och jag har svårt för att hitta någon "ny" kille som ska "ersätta" honom. Men jag måste erkänna för mig själv att det inte finns någon framtid med honom just nu. Så därför.. låter jag mig se mer.

Och P, som jag inte kommer skriva ut namnet på här nu, har en särskild plats hos mig och vi har en pågående relation just nu där vi är vänner och kan prata om det mesta.
Det råkar bara vara så att jag var intresserad/kär/förälskad i honom en längre tid mer eller mindre.
Och att han vet om det, att jag varit intresserad.

Och ja, texterna kommer pendla här.
Jag skriver utefter dagsläget och jag styrs av mitt stora känsloliv.

Så ja, jag är högst medveten om tonårstankarna. :D

Fulländat

Åter igen kommer känslan över mig att vilja ha någon så mycket.
Men på samma gång vara så jävla nöjd med att man har den relationen man har med personen.

Det är mig han smsar och berättar saker för direkt det har hänt.
En sån relation har vi fått.

Han har besiktat bilen, som vi pratat om länge att han ska göra kring detta datum.
Och direkt efter skickar han bild på besiktningsprotokollet och vi diskuterar resultatet.
Och sen glider in på andra ämnen och jag sitter och gapflabbar framför mobilen.

Och jag bara.
Åh.. om du bara vände din håg mot mig mer än vänskap.
Vad fulländat det hade varit då.
För dig har jag tänkt på i snart 2 år.

Frihet

Igår morse bestämde jag mig för att gå vidare ifrån M, att jag ska fortsätta mitt liv med framtidsutsikt även utanför relationen med honom. Det är upp till honom att finna mig igen, att hugga tag i mig och leda mig tillbaka om han vill göra det.
Jag kan inte tillbringa mina dagar med längtan och saknad och tårar för att han inte är redo eller inte mår bra.

Vad som fick mig att komma dit?
Jo, för att jag började min dag, min alla hjärtans dag, med att gråta över honom för att han svarade mig irriterat när jag ville prata med honom. För han har ju redan sagt att han inte orkar vara social.
Så, nej, då bestämde jag mig.

Och igår kväll bestämde jag mig för att gå vidare ifrån min närmaste vän. Sammanträffande nog med samma första bokstav. M. Jag avslutar inte någon vänskap eller har någon ovänskap där alls, men jag väljer att fortsätta min väg framåt. Och det är upp till henne att göra samma sak, att höra av sig, hugga tag i mig och leda mig mot henne igen. Jag kan inte spendera mina dagar med att sakna henne så som jag gör, att slitas mellan bitterhet, rädsla och förvirring. Jag mår inte bra av det, och det vet hon mycket väl. Igår kväll insåg jag något som rubbade mycket av min värld, som gav mig magvärk och som gjorde mig ledsen och arg och besviken.

Jag har redan genomgått mycket med mina vänner och med mina kärleksrelationer. Jag tänker inte genomlida ännu mer skit bara för att någon annan inte kan hantera sitt dåliga mående så det går ut över mig.

Jag är värd väldigt mycket mer än så.

Med det sagt, så vill jag upprepa; Jag avslutar ingenting, jag säger inte upp någon bekantskap eller har någon ovänskap. Jag vill bara inte längre sitta på mitt arsle och vänta. Jag förtjänar att leva mitt liv och de som vill följa med mig följer med mig. De andra får leta upp mig sen när de är redo.
För jag finns kvar, det gäller bara att hugga tag i mig igen.

Frihet att leva mitt liv i glädje, det är det jag ger mig själv.

Min P

Jag insåg idag, för ungefär 2½ timme sedan, att jag är fullständigt förälskad i en kille än idag.
Det räckte med att se honom idag, och det kändes inom mig.
Och jag ställde mig och väntade på honom.
Vi gick till tåget ihop.
Åkte tåg ihop hem.
Som vi gjort "hundra gånger" tidigare.
Och allt med honom är så fint. Hans ansikte, ögon, leende, skägg, händer, armar, ben, mage..
Kroppen. Rösten, rösten den är underbar.
Och det här har jag tyckt från och till i snart två år.
Och jag avslöjade det för honom i höstas.
Och sen utvecklades våran vänskap till djupare och närmare vänskap.

Och jag har saknat honom sen vi började jobba.
Vi pendlar inte längre för vi lyckas alltid få olika start- och sluttider.
Men idag slutade vi samtidigt, vilket gjorde mig förvånad och överraskad.
Och det var också då jag insåg att mina känslor finns där, i bakhuvudet, de ligger där och vilar och pyr.
Och det är möjligt att de aldrig kommer att försvinna.

Jag är förälskad i honom.

Det märkliga är att jag uppenbarligen kan ha känslor för två olika män på samma gång.
M saknar jag och längtar efter och hoppas än på något mer än vänskap. M är han jag umgicks intensivt med under två veckor vid jul- och nyår.

Men det sitter djupare för den här killen, låt oss kalla honom för P.
Han har etsat sig fast. Jag har tänkt på honom i snart två år och han kommer alltid fram i huvudet så fort jag avslutat med en annan kärlek,
Han finns kvar.

Men idag kunde jag inte blunda längre.
Saknaden efter honom ligger mer än i bara pendlings- och vänskapssaknad.
Jag är förälskad.
Så nu har jag erkänt det för mig själv och det är så det får vara.
Det blir inget mer.
Men jag är så glad över att jag har honom som vän.
En väldigt fin vän.

Min P.

Anställningsintervju

Jag pratade idag med min chef och bad om att få ta halva dagen ledig nästa tisdag.
Det har aldrig hänt förut.
Jo, jag har tagit ledigt förr.
Men att ta ledigt för att jag ska på en anställningsintervju har ju aldrig skett tidigare.

Ännu ett steg i mitt mål i min yrkeskarriär!
Det känns redan som att jag fått det, och jag hoppas, hoppas, hoppas!

Förbättring

Jag börjar vänja mig lite mer med min tjänst på jobbet, den tjänsten som innebär att jag får vara lite överallt med jämna och ojämna mellanrum.

Det har inneburit att jag inte har någon fast hemmahamn där jag kan komma in i jobbet tryggt och säkert och finner min plats, där jag kan allt efter någon eller två veckor - så som jag brukar ha det. Jag brukar vara vilsen i några dagar sen kommer jag igen och kan allt.
Men inte nu.

Jag är så väldigt van vid att vara den som alla ställer frågor till för hon har mest koll.
Nu får jag visserligen frågor men jag har noll koll.

Men iaf, jag börjar vänja mig vid det. Jag har fortfarande inte varit på ett och samma ställe ens i 7 dagar totalt, så det vore ju konstigt om jag hade lärt mig saker från grunden och kunnat allt nu.
För nej, det kan jag inte. Så det hela blir ju genast svårare då vanan är att kunna och jag har ett visst kontrollbehov och det blir jobbigt att inte kunna.
Men iaf, jag har börjat vänja mig, det har blivit enklare nu, jag känner inte för att klaga lika mycket längre.
För jag antar att jag har kommit in i det mer, jag börjar lära mig alla ställen liiitegrann.
Och nu har jag bestämt mig för att nå det där att jag blir expert ÖVERALLT, att jag ska kunna ALLT.
För nej, det är inte omöjligt, absolut inte. Jag är ju duktig. Jävligt duktig!
Det tar bara lite (väldigt mycket) längre tid. Och fördelen som jag nu kan se (utan att låtsas, som jag gjorde i början) var att jag faktiskt får känna på hela arbetsplatsen och inte bara ETT ställe.
Jag lär känna både folk och de andra folket.
Jag blir tjenis penis med alla och inte bara de närmsta.
Och jag vet var jag kommer vilja vara allra helst i slutändan.
Just nu har jag faktiskt ett favoritställe, men jag säger det inte riktigt högt än då det inte är min hemmahamn.

Så nu är mitt mål att bli bäst, jag ska bli "åh vad skönt att det är du som kommer, du har ju sån koll!"-tjejen.

Japp.

Sen att pendlingen är åt helvete, det får jag leva med lite till.
(Men det gjorde det hela lite lättare efter att ha sovit i min systers lägenhet i två nätter som inte har någon tv och jag hade ingenting att göra så jag gick och la mig rätt tidigt och bara saknade min lägenhet och sa att jag fan hellre pendlar än sover över i Gbg där det bara är tråkigt.)

Från 0 till 100 och tillbaka till 1

Han gick bakom mig idag, han och hans jeansrumpa.
Den är fin. Passar perfekt framför mig där.
Jag vet hur den ser ut i bara kalsonger, fint formad rumpa, lagom stor.
Greppvänlig.
Fast idag kunde jag inte ta på den dock.
Men den var fin.

Och han hade en av tröjorna som är så fina på honom.
Trekvartsärm, hans håriga manliga underarmar kör igång något inom mig.

Hans något förvirrade blick som kan fastna i min ibland, virra runt ibland, och sen det lilla leendet som kommer fram, som ger liv åt hans ansikte.
Jag ser att han är ovan med uppmärksamheten som jag ger honom, ovan med att bli kallad för fin och gullig och söt och fin igen, ovan att hans ansikte är det käraste jag vet.
Hans underläpp. Lite hjärtformad, sugvänlig underläpp, bitvänlig.
Mjuka.

Han retades mycket.
Och så föreslog han att jag skulle köra till Grebbestad och där promenerade vi längst havet.
Han vet att jag älskar vattnet, sjön, havet.
Jag såg platsen där vi parkerade för någon minut och kysstes.
Vi kysstes inte denna gång.

Det var en månad sedan vi sågs senast.
En månad sedan som de två underbara och intensiva veckorna avslutades.
Två veckor av total närhet och förståelse och acceptans och respekt, djup, kyssar och hålla-oss-fast-i-varandra, ihop med förvirring, sårade känslor, avståndstagande och nekande.

Vi gjorde allt. Men fick inget.
Idag gjorde vi inget och försöker få allt inom vänskap.
Jag vet inte om vi kommer kunna ha vänskap.
Men jag hoppas på det.
Men han är mig lite för kär för att mitt huvud och mina känslor och mitt bröst och mage och hjärta och lungor ska kunna andas in hans väsen i bara vänskapsanda.

Jag ska försöka ta en sak i taget.
Inte planera.
Inte se för långt framåt.

Men de två första veckorna såg vi 7 steg framåt båda två direkt och vi pratade till och med om barn.
Inte att vi skulle skaffa barn, men vi pratade barn.
Och nu ska vi ta sjuttio steg tillbaka och inte ens få komma in i hans lägenhet.

Men nästa gång, kanske det blir.
Men bara vänskap.

Bara vänskap.
Jag får se om det går.

my person

"She just needs someone and her people all walked out. We all feel overwhelmed and out of sorts but when you don't have your support team it makes you feel worse."

"Come on, she have ****"

"Yeah, byt he's not on the "person" level yet.. He's getting there."

Det är tungt att inte ha dem kvar, ingen av dem. Inte ens den närmaste.
Därför blir det extra tufft att bära på allt.. extra mycket energi som krävs för att hålla uppe fasaden.
Alla små saker blir för tunga att bära.

Nej, jag är inte ensam, men jag vill ha min "person". Jag behöver henne.

Den finaste Pärlan i hela världen

Jag köpte en bil förra veckan.
En gråmetallic, jättefin, det är min Pärla!
Min alldeles egen pärla.. eller tja, 20% är helt min iaf, som jag sa till bilhandlaren.
Avbetalning.
Men den är MIN!
Fick registreringsbeviset hem i brevlådan idag.
Min.

Jag har planerat att köpa en bil i slutet av januari eller början av februari i ett års tid, när jag visste att jag förmodligen kommer vara tillsvidareanställd just då. Så jag har letat och letat efter den perfekta bilen.
Varit inställd på tre olika modeller - Kia, Toyota och Hyundai.
Sen stod det mellan Toyota och Kia.
Och sen blev det en Kia.
Dock inte den modell jag var ute efter från start, utan det blev den minsta, en liten Picanto, en underbart fin Picanto. Den ligger i den prisklass jag har råd med just nu och den drar väldigt lite pengar; 0,5 liter per mil, billig i skatt. Och den är så FIN!
Så nu är jag stolt bilägare till min tredje bil.

Denna gång en årsmodell 2009 (jag har tidigare haft en 90 och 95, så bara årsmodellen är ett rejält hack uppåt.) Och den är som NY! Jag har hittills inte sett en enda repa på den och den har bara gått 2200 mil, med en ägare innan om man räknar bort bilhandlaren. Så väldigt fin!

Jag var påväg att hyra ett garage nu i samma hus som jag bor i.
Men det var visst för dyrt och jag får ta en sak i taget.
Först bil.
Sen byta tjänst till högre lön och få bort busskortet.

Sen kan jag fundera på garage igen.
Ja.

Min fina Pärla!

Det gör för ont

Det finns mycket jag skulle vilja skriva om.
Men vissa saker gör för ont att berätta om.
De gör för ont att få ner det på pränt.

Som att jag hade den underbaraste tiden på länge kring jul och nyår som plötsligt tog ett negativt slut.
Eller som att min närmaste och bästa vän i hela världen inte vill prata med mig och att vi inte har träffats på över två månader.
Det gör för ont att skriva om det för då kommer det upp till ytan.
Jag hanterar det bara just nu, hanterar det genom att stänga ner det och gömma det lite och vinklar huvudet uppåt så näsan kommer ovanför vattenytan så att jag kan fortsätta andas.

Sen att Januari gav mig en tillsvidareanställning och en ny bil.. det kommer lite i skymundan.
Jag har ingen att riktigt glädjas med, trots att jag har det så har jag inte DEN eller DE personerna..
De som jag vill glädjas med.

Och trots att jag förstår anledningarna till negativt slut och vägran att prata med mig, så gör det ändå ont i mig, får det ändå mig att må dåligt och jag driver runt utan att finna min väg.
Jag lärde mig som liten att mitt mående inte är något att lägga tyngd på, för min lillebror var alltid den som mådde värre.
Och som vuxen kunde jag inte lägga vikt på att jag var trött eller utarbetad eller mådde dåligt av den anledningen, för min mamma har alltid haft det värre.
Fokusen har aldrig legat på mig.

Så nu är jag där. En kille som stänger mig ute för att han mår dåligt och är rädd, och en vän som stänger mig ute för att hon mår dåligt. Och jag? Jag mår helt åt helvetes skit, men fokuseringen kan inte ligga på mig, för de har det värre..
Känns det som.
Men JAG MÅR OCKSÅ DÅLIGT!
Och jag SAKNAR min vän.
Och jag SAKNAR killens famn.
Och jag vill bara GRÅTA.
Och jag ifrågasätter relationen och vänskapen i helhet, för jag ORKAR INTE.

Så ja.
vissa saker orkar jag inte sätta på pränt.

Varje sekund räknas

Jag är en sådan där människa som väger för- och nackdelar hela tiden, för i princip varje tanke jag har.
Jag värmer pizza i ugnen och den är snart klar. Hm, jag är bajsnödig. 
Är det värt att gå och bajsa innan och plockar ut pizzan eller ska jag plocka ut den, äta den och SEN bajsa? En sekund senare beslutar jag mig för att bajsa först.
Vågskålen vägde tyngst där och tidsmässigt BÖR jag hinna innan pizzan bränns i ugnen.

För andra hade detta kanske varit jävligt overkill med tankeverksamhet och beslut och helt onödiga tankar.
Men tanken trillar in och ut ur hjärnan på 1 sekund och beslutet kommer lika snabbt. Det krävs inte mycket, det är bara det att jag alltid har en tanke för varje steg jag tar.
Planering, vad är mest effektivt?

Ungefär samma tanke som när jag just duschat och jag är jävligt toanödig och klockan bara tickar och snart dags att dra till jobbet.
Vad gör jag?
Hjärnan arbetar i en sekund och sen pockar jag fram tops, borste och ansiktskräm och sätter mig på toaletten.
Då missar jag ingen tid, jag utnyttjar stunden.
Overkill?
Nä, bara effektiv utan stress.
Hade jag inte gjort så då hade jag däremot varit stressad.

Undanskuffad planeringstrygghet

Dagen efter jul gjorde jag något ovanligt.
Istället för att bygga min känsla och dag på trygghet och planering så tog jag tåget utan att veta hur och när jag skulle ta mig hem, eller vem jag egentligen skulle träffa.

Vi skulle ändå bara vara vänner.
Inget annat.

Jag var knappt nervös när jag klev ur tåget.
Och så stod du där, jag hade fått ett sms innan om att du såg mig.
En bil mitt på parkering och där stod du.
Jag gick fram, tänkte en snabb tanke om att jag kände igen dig från bilder.
Du hade ditt lite udda utseende, men något sa mig att du inte var så udda ändå.

Och tre sekunder efter att jag satt mig i bilen bredvid dig så tänker mitt huvud "jag vill inte åka hem ikväll, jag vill mysa med honom", trots att det var jag som sagt att vi bara kommer vara vänner och inget annat, och en evighet av skratt, sexskämt och farliga hörn närmar sig.
Han nuddar med fingrarna mot min arm för att reta mig och det går som en blixt igenom mig, eller kanske mer en stöt.

Om han skulle köra mig tillbaka till stationen?
Nej, det blev mot hans 140säng för att "se hur den ser ut".
Men inte med tanken att knulla. Utan med tanken att mysa.

Tji, där fick jag för att inte planera saker.

Tumult

Det där med att skriva har alltid varit min grej, men jag kastas fram och tillbaka i den där tumultartade tanken att jag kanske inte borde skriva.
Att jag inte borde skriva allt.
Att jag inte borde skriva alls?

Jag fick höra en gång att det är betydligt mer naket att blotta sin själ än att blotta sin kropp.
På den tiden höll jag inte med, jag tyckte jag hade mindre att "skämmas för" än vad hon hade som visade sin nakna kropp.
Nu?
Jag har visat min nakna kropp och jag skäms inte.
Men jag blottar fortfarande hellre min själ än att blotta min kropp.

Scarlet ja.
Jag är röd, kallar mig ofta för röd.
Funderade på fågeln fenix, att resa sig ur askan.
Det är lite jag.

Jag tror jag ska ta bladet från munnen.