Funderingar

Jag börjar gå vidare ifrån Markus nu, trots att jag enkelt studsar tillbaka till känslan av att ha förlorat.
Får se när vi kommer ses igen, just nu är det på hans villkor - vilket jag hatar.
Men äh, det visar sig. När väl han hojtar till så kanske jag har tröttnat.
Men vi ska vara vänner och det är vänskapen jag väntar på att kunna bygga irl och inte bara i samtal.
Vi får se om det går.

Och M.
Jag är så trött.
Så trött på hela situationen
Och så besviken och sårad och arg och allt vad man kan vara.
Hon beter sig långt ifrån som en vän till mig.
Ignorerar det jag skriver, öppnar inte ens mail, svarar mig aldrig, begränsar mig.
Gör vänner så?

Nej.
Så ja, jag har tröttnat.
Jag vet inte längre om jag ens orkar engagera mig i att försöka få kontakt med henne igen.
Åka dit och knacka på igen?
Med risk att bli ignorerad?
Eller med risk för att.. jag vet inte vad.
Jag vet inte om jag orkar.

Jag kommer fortsätta vara hennes vän för jag ser oss som vänner i all oändlighet.
Det är bara den här situationen som jag inte orkar med längre.
Och tar hon inte något initiativ snart så.. det gör för ont.
Det känns som om jag har förlorat en bit av mig själv och jag förbannar henne för det.
Men jag får väl sluta göra det också.
Sluta förbanna.
För vad vinner jag på det?

Har i tankarna att börja simma för att få igång någon sorts träning och något som kan få mig att slappna av.
Har flera gånger tagit bilen och åkt till Vänerns kant och bara stått och tagit in energin.
Försöker finna mina källor.
Hitta mig själv utan någon annans hjälp, för jag har den ju uppenbarligen inte där jag skulle behöva den som mest.

Ska få ett garage 1 april.
Woho