Tonåring

Jag är fullt medveten om att mina inlägg kan te sig ut som om jag vore en tonårstjej som pendlar mellan att vara kär i Anders och sen Oskar och sen Erik och tillbaka till Anders igen.
Högst medveten.

Men jag är singel och jag får intressen här och var, vissa sätter sig starkare vissa flyger iväg.

M som i Markus har fortfarande en fin plats hos mig, och jag har svårt för att hitta någon "ny" kille som ska "ersätta" honom. Men jag måste erkänna för mig själv att det inte finns någon framtid med honom just nu. Så därför.. låter jag mig se mer.

Och P, som jag inte kommer skriva ut namnet på här nu, har en särskild plats hos mig och vi har en pågående relation just nu där vi är vänner och kan prata om det mesta.
Det råkar bara vara så att jag var intresserad/kär/förälskad i honom en längre tid mer eller mindre.
Och att han vet om det, att jag varit intresserad.

Och ja, texterna kommer pendla här.
Jag skriver utefter dagsläget och jag styrs av mitt stora känsloliv.

Så ja, jag är högst medveten om tonårstankarna. :D

Fulländat

Åter igen kommer känslan över mig att vilja ha någon så mycket.
Men på samma gång vara så jävla nöjd med att man har den relationen man har med personen.

Det är mig han smsar och berättar saker för direkt det har hänt.
En sån relation har vi fått.

Han har besiktat bilen, som vi pratat om länge att han ska göra kring detta datum.
Och direkt efter skickar han bild på besiktningsprotokollet och vi diskuterar resultatet.
Och sen glider in på andra ämnen och jag sitter och gapflabbar framför mobilen.

Och jag bara.
Åh.. om du bara vände din håg mot mig mer än vänskap.
Vad fulländat det hade varit då.
För dig har jag tänkt på i snart 2 år.

Frihet

Igår morse bestämde jag mig för att gå vidare ifrån M, att jag ska fortsätta mitt liv med framtidsutsikt även utanför relationen med honom. Det är upp till honom att finna mig igen, att hugga tag i mig och leda mig tillbaka om han vill göra det.
Jag kan inte tillbringa mina dagar med längtan och saknad och tårar för att han inte är redo eller inte mår bra.

Vad som fick mig att komma dit?
Jo, för att jag började min dag, min alla hjärtans dag, med att gråta över honom för att han svarade mig irriterat när jag ville prata med honom. För han har ju redan sagt att han inte orkar vara social.
Så, nej, då bestämde jag mig.

Och igår kväll bestämde jag mig för att gå vidare ifrån min närmaste vän. Sammanträffande nog med samma första bokstav. M. Jag avslutar inte någon vänskap eller har någon ovänskap där alls, men jag väljer att fortsätta min väg framåt. Och det är upp till henne att göra samma sak, att höra av sig, hugga tag i mig och leda mig mot henne igen. Jag kan inte spendera mina dagar med att sakna henne så som jag gör, att slitas mellan bitterhet, rädsla och förvirring. Jag mår inte bra av det, och det vet hon mycket väl. Igår kväll insåg jag något som rubbade mycket av min värld, som gav mig magvärk och som gjorde mig ledsen och arg och besviken.

Jag har redan genomgått mycket med mina vänner och med mina kärleksrelationer. Jag tänker inte genomlida ännu mer skit bara för att någon annan inte kan hantera sitt dåliga mående så det går ut över mig.

Jag är värd väldigt mycket mer än så.

Med det sagt, så vill jag upprepa; Jag avslutar ingenting, jag säger inte upp någon bekantskap eller har någon ovänskap. Jag vill bara inte längre sitta på mitt arsle och vänta. Jag förtjänar att leva mitt liv och de som vill följa med mig följer med mig. De andra får leta upp mig sen när de är redo.
För jag finns kvar, det gäller bara att hugga tag i mig igen.

Frihet att leva mitt liv i glädje, det är det jag ger mig själv.

Min P

Jag insåg idag, för ungefär 2½ timme sedan, att jag är fullständigt förälskad i en kille än idag.
Det räckte med att se honom idag, och det kändes inom mig.
Och jag ställde mig och väntade på honom.
Vi gick till tåget ihop.
Åkte tåg ihop hem.
Som vi gjort "hundra gånger" tidigare.
Och allt med honom är så fint. Hans ansikte, ögon, leende, skägg, händer, armar, ben, mage..
Kroppen. Rösten, rösten den är underbar.
Och det här har jag tyckt från och till i snart två år.
Och jag avslöjade det för honom i höstas.
Och sen utvecklades våran vänskap till djupare och närmare vänskap.

Och jag har saknat honom sen vi började jobba.
Vi pendlar inte längre för vi lyckas alltid få olika start- och sluttider.
Men idag slutade vi samtidigt, vilket gjorde mig förvånad och överraskad.
Och det var också då jag insåg att mina känslor finns där, i bakhuvudet, de ligger där och vilar och pyr.
Och det är möjligt att de aldrig kommer att försvinna.

Jag är förälskad i honom.

Det märkliga är att jag uppenbarligen kan ha känslor för två olika män på samma gång.
M saknar jag och längtar efter och hoppas än på något mer än vänskap. M är han jag umgicks intensivt med under två veckor vid jul- och nyår.

Men det sitter djupare för den här killen, låt oss kalla honom för P.
Han har etsat sig fast. Jag har tänkt på honom i snart två år och han kommer alltid fram i huvudet så fort jag avslutat med en annan kärlek,
Han finns kvar.

Men idag kunde jag inte blunda längre.
Saknaden efter honom ligger mer än i bara pendlings- och vänskapssaknad.
Jag är förälskad.
Så nu har jag erkänt det för mig själv och det är så det får vara.
Det blir inget mer.
Men jag är så glad över att jag har honom som vän.
En väldigt fin vän.

Min P.

Anställningsintervju

Jag pratade idag med min chef och bad om att få ta halva dagen ledig nästa tisdag.
Det har aldrig hänt förut.
Jo, jag har tagit ledigt förr.
Men att ta ledigt för att jag ska på en anställningsintervju har ju aldrig skett tidigare.

Ännu ett steg i mitt mål i min yrkeskarriär!
Det känns redan som att jag fått det, och jag hoppas, hoppas, hoppas!

Förbättring

Jag börjar vänja mig lite mer med min tjänst på jobbet, den tjänsten som innebär att jag får vara lite överallt med jämna och ojämna mellanrum.

Det har inneburit att jag inte har någon fast hemmahamn där jag kan komma in i jobbet tryggt och säkert och finner min plats, där jag kan allt efter någon eller två veckor - så som jag brukar ha det. Jag brukar vara vilsen i några dagar sen kommer jag igen och kan allt.
Men inte nu.

Jag är så väldigt van vid att vara den som alla ställer frågor till för hon har mest koll.
Nu får jag visserligen frågor men jag har noll koll.

Men iaf, jag börjar vänja mig vid det. Jag har fortfarande inte varit på ett och samma ställe ens i 7 dagar totalt, så det vore ju konstigt om jag hade lärt mig saker från grunden och kunnat allt nu.
För nej, det kan jag inte. Så det hela blir ju genast svårare då vanan är att kunna och jag har ett visst kontrollbehov och det blir jobbigt att inte kunna.
Men iaf, jag har börjat vänja mig, det har blivit enklare nu, jag känner inte för att klaga lika mycket längre.
För jag antar att jag har kommit in i det mer, jag börjar lära mig alla ställen liiitegrann.
Och nu har jag bestämt mig för att nå det där att jag blir expert ÖVERALLT, att jag ska kunna ALLT.
För nej, det är inte omöjligt, absolut inte. Jag är ju duktig. Jävligt duktig!
Det tar bara lite (väldigt mycket) längre tid. Och fördelen som jag nu kan se (utan att låtsas, som jag gjorde i början) var att jag faktiskt får känna på hela arbetsplatsen och inte bara ETT ställe.
Jag lär känna både folk och de andra folket.
Jag blir tjenis penis med alla och inte bara de närmsta.
Och jag vet var jag kommer vilja vara allra helst i slutändan.
Just nu har jag faktiskt ett favoritställe, men jag säger det inte riktigt högt än då det inte är min hemmahamn.

Så nu är mitt mål att bli bäst, jag ska bli "åh vad skönt att det är du som kommer, du har ju sån koll!"-tjejen.

Japp.

Sen att pendlingen är åt helvete, det får jag leva med lite till.
(Men det gjorde det hela lite lättare efter att ha sovit i min systers lägenhet i två nätter som inte har någon tv och jag hade ingenting att göra så jag gick och la mig rätt tidigt och bara saknade min lägenhet och sa att jag fan hellre pendlar än sover över i Gbg där det bara är tråkigt.)

Från 0 till 100 och tillbaka till 1

Han gick bakom mig idag, han och hans jeansrumpa.
Den är fin. Passar perfekt framför mig där.
Jag vet hur den ser ut i bara kalsonger, fint formad rumpa, lagom stor.
Greppvänlig.
Fast idag kunde jag inte ta på den dock.
Men den var fin.

Och han hade en av tröjorna som är så fina på honom.
Trekvartsärm, hans håriga manliga underarmar kör igång något inom mig.

Hans något förvirrade blick som kan fastna i min ibland, virra runt ibland, och sen det lilla leendet som kommer fram, som ger liv åt hans ansikte.
Jag ser att han är ovan med uppmärksamheten som jag ger honom, ovan med att bli kallad för fin och gullig och söt och fin igen, ovan att hans ansikte är det käraste jag vet.
Hans underläpp. Lite hjärtformad, sugvänlig underläpp, bitvänlig.
Mjuka.

Han retades mycket.
Och så föreslog han att jag skulle köra till Grebbestad och där promenerade vi längst havet.
Han vet att jag älskar vattnet, sjön, havet.
Jag såg platsen där vi parkerade för någon minut och kysstes.
Vi kysstes inte denna gång.

Det var en månad sedan vi sågs senast.
En månad sedan som de två underbara och intensiva veckorna avslutades.
Två veckor av total närhet och förståelse och acceptans och respekt, djup, kyssar och hålla-oss-fast-i-varandra, ihop med förvirring, sårade känslor, avståndstagande och nekande.

Vi gjorde allt. Men fick inget.
Idag gjorde vi inget och försöker få allt inom vänskap.
Jag vet inte om vi kommer kunna ha vänskap.
Men jag hoppas på det.
Men han är mig lite för kär för att mitt huvud och mina känslor och mitt bröst och mage och hjärta och lungor ska kunna andas in hans väsen i bara vänskapsanda.

Jag ska försöka ta en sak i taget.
Inte planera.
Inte se för långt framåt.

Men de två första veckorna såg vi 7 steg framåt båda två direkt och vi pratade till och med om barn.
Inte att vi skulle skaffa barn, men vi pratade barn.
Och nu ska vi ta sjuttio steg tillbaka och inte ens få komma in i hans lägenhet.

Men nästa gång, kanske det blir.
Men bara vänskap.

Bara vänskap.
Jag får se om det går.

my person

"She just needs someone and her people all walked out. We all feel overwhelmed and out of sorts but when you don't have your support team it makes you feel worse."

"Come on, she have ****"

"Yeah, byt he's not on the "person" level yet.. He's getting there."

Det är tungt att inte ha dem kvar, ingen av dem. Inte ens den närmaste.
Därför blir det extra tufft att bära på allt.. extra mycket energi som krävs för att hålla uppe fasaden.
Alla små saker blir för tunga att bära.

Nej, jag är inte ensam, men jag vill ha min "person". Jag behöver henne.

Den finaste Pärlan i hela världen

Jag köpte en bil förra veckan.
En gråmetallic, jättefin, det är min Pärla!
Min alldeles egen pärla.. eller tja, 20% är helt min iaf, som jag sa till bilhandlaren.
Avbetalning.
Men den är MIN!
Fick registreringsbeviset hem i brevlådan idag.
Min.

Jag har planerat att köpa en bil i slutet av januari eller början av februari i ett års tid, när jag visste att jag förmodligen kommer vara tillsvidareanställd just då. Så jag har letat och letat efter den perfekta bilen.
Varit inställd på tre olika modeller - Kia, Toyota och Hyundai.
Sen stod det mellan Toyota och Kia.
Och sen blev det en Kia.
Dock inte den modell jag var ute efter från start, utan det blev den minsta, en liten Picanto, en underbart fin Picanto. Den ligger i den prisklass jag har råd med just nu och den drar väldigt lite pengar; 0,5 liter per mil, billig i skatt. Och den är så FIN!
Så nu är jag stolt bilägare till min tredje bil.

Denna gång en årsmodell 2009 (jag har tidigare haft en 90 och 95, så bara årsmodellen är ett rejält hack uppåt.) Och den är som NY! Jag har hittills inte sett en enda repa på den och den har bara gått 2200 mil, med en ägare innan om man räknar bort bilhandlaren. Så väldigt fin!

Jag var påväg att hyra ett garage nu i samma hus som jag bor i.
Men det var visst för dyrt och jag får ta en sak i taget.
Först bil.
Sen byta tjänst till högre lön och få bort busskortet.

Sen kan jag fundera på garage igen.
Ja.

Min fina Pärla!