Han gick bakom mig idag, han och hans jeansrumpa.
Den är fin. Passar perfekt framför mig där.
Jag vet hur den ser ut i bara kalsonger, fint formad rumpa, lagom stor.
Greppvänlig.
Fast idag kunde jag inte ta på den dock.
Men den var fin.
Och han hade en av tröjorna som är så fina på honom.
Trekvartsärm, hans håriga manliga underarmar kör igång något inom mig.
Hans något förvirrade blick som kan fastna i min ibland, virra runt ibland, och sen det lilla leendet som kommer fram, som ger liv åt hans ansikte.
Jag ser att han är ovan med uppmärksamheten som jag ger honom, ovan med att bli kallad för fin och gullig och söt och fin igen, ovan att hans ansikte är det käraste jag vet.
Hans underläpp. Lite hjärtformad, sugvänlig underläpp, bitvänlig.
Mjuka.
Han retades mycket.
Och så föreslog han att jag skulle köra till Grebbestad och där promenerade vi längst havet.
Han vet att jag älskar vattnet, sjön, havet.
Jag såg platsen där vi parkerade för någon minut och kysstes.
Vi kysstes inte denna gång.
Det var en månad sedan vi sågs senast.
En månad sedan som de två underbara och intensiva veckorna avslutades.
Två veckor av total närhet och förståelse och acceptans och respekt, djup, kyssar och hålla-oss-fast-i-varandra, ihop med förvirring, sårade känslor, avståndstagande och nekande.
Vi gjorde allt. Men fick inget.
Idag gjorde vi inget och försöker få allt inom vänskap.
Jag vet inte om vi kommer kunna ha vänskap.
Men jag hoppas på det.
Men han är mig lite för kär för att mitt huvud och mina känslor och mitt bröst och mage och hjärta och lungor ska kunna andas in hans väsen i bara vänskapsanda.
Jag ska försöka ta en sak i taget.
Inte planera.
Inte se för långt framåt.
Men de två första veckorna såg vi 7 steg framåt båda två direkt och vi pratade till och med om barn.
Inte att vi skulle skaffa barn, men vi pratade barn.
Och nu ska vi ta sjuttio steg tillbaka och inte ens få komma in i hans lägenhet.
Men nästa gång, kanske det blir.
Men bara vänskap.
Bara vänskap.
Jag får se om det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar