Mycket

Någon påminde mig om att det kanske är dags att börja skriva igen.
Det finns väldigt mycket att pränta ner som har hänt.

För ett år sedan befann jag mig känslomässigt på en plats efter Markus.
Jag bestämde mig för att inte ha sex med någon igen förrän jag hittade något riktigt.
Det höll i 5 månader.
Sen träffade jag A.
Och så brast allt.
Jag visste att det skulle göra det, därför hade jag undvikit allt prat om att ses.

Och var är jag idag?

Kinda worse than ever.

Historien om J, min romans sen 15 år

När jag var 16 år började jag prata med en 17årig kille vid namn J.

Vi skapade oss en internetromans, som dock fick sig ett abrupt slut.
Vi båda var omogna på vardera sätt.
Han skaffade flickvän.

Några år senare hejade vi på varandra på en festival. Sen träffades vi en kväll hos honom i hans studentkorridor, jag var 22 år. Vi kramades, pussades och sov ihop. 
Min första walk of shame med honom, utan att ha haft sex.
Något år senare sågs vi igen och upprepade det hela.
Inget sex.
Romansen fanns kvar, men så kom omogenhet och flickvän ivägen igen.

Några år senare tog vi kontakt igen, denna gång kring midsommar, men det blev aldrig av att vi sågs.
Han skaffade ny flickvän och jag mötte min dåvarande sambo.
Men vi höll kontakt.

Jag blev singel, han hade det inte så bra i förhållandet och vi började prata mer intensivt. Han blev singel.
Men också rädd.

Vid 28 års ålder på mig börjar vi prata om att ses på riktigt, träffas, umgås mer än en natt. Vi är ju vuxna.
Två år irad så bangar han.
Skärmar av sig, vågar inte. Erkänner att han är rädd av ngn anledning.
Men vi håller kontakten.
Säger att vi ska försöka en tredje gång, detta år, 2015.

Nutid: Jag är 31 och han är 32, det har gått 15 år sedan vi började prata. 
Jag var i Stockholm förra veckan, kom sent och väntade på ett tåg som skulle ta mig vidare. J hör av sig, han är i närheten. Han kommer till perrongen och sitter där med mig i en halvtimme.
Allt bubblar upp inom mig och på mig. Vi myser och kramas, inget mer.

Han hörs inte av på en vecka och jag börjar åter igen tvivla.
Och så skriver han igen, igårkväll.
Han förstår att det verkar som att han inte vill ses, men det vill han - säger han.
Och i nästa andetag berättar han att han är 40 min ifrån mig sittandes i bil.

Efter lite prat bestämmer han (eller jag?) att komma förbi, ta en avstickare.
Och så blir det.
För första gången på 15 år hälsar han på.
Och vad vi gör?

Vi känner oss fram, gör det vi bara tänkt på de senaste 9 åren då vi inte träffats. Jag, sittandes i hans knä, kyssandes och smekandes.
Men inget mer.
Vi hinner inte, vill inte, vill väldigt gärna.

Nästa gång, säger vi, då får vi se vad som händer.
För ja, tanken är att han ska hit i sommar nu en längre tid.

Och nu?
Jag känner fortfarande känslan av hans läppar mot min hals, mitt bröst, min bröstkorg och mina läppar.
Känner hans första kyss på min panna innan vi vågade oss på munnen.

Detta är historien om J.
Min romans sen 15 år

Noll tolerans

Snart gått en månad nu och allt har gått bra. :)
Hur vikten är fokuserar jag inte lika mycket på som det jag stoppar i mig.
Och hittills har jag hållit mig på noll tolerans. :)

Kostdoktorn

Blev medlem hos Kostdoktorn idag där det är gratis första månaden, och sedan 79:- per månad utan bindningstid.
Får tillgång till väldigt mycket peppning, kunskap, videos och allt vad det är.
Jag kände att det är värt det.
Och Kostdoktorn är bra.

LCHF

Jag bestämde mig idag för att köra igång en förändring.

Jag kör all in, noll tolerans, för LCHF. Från och med idag.
Jag måste.
Jag behöver.
Jag vill.

Jag ska gå ner i vikt igen, jag ska må bättre på ett av planen.
Jag måste bara få med mig hjärnan också.
Så ja, all peppning är välkommet!

Och jag kommer inte gå ut med det mer än här än så länge.
Jag gör det för mig själv.
Inte för någon annan.

Och jag väljer LCHF igen istället för att köra på ersättningar som jag funderade på.
Jag vill kunna äta mat.

Funderingar

Jag börjar gå vidare ifrån Markus nu, trots att jag enkelt studsar tillbaka till känslan av att ha förlorat.
Får se när vi kommer ses igen, just nu är det på hans villkor - vilket jag hatar.
Men äh, det visar sig. När väl han hojtar till så kanske jag har tröttnat.
Men vi ska vara vänner och det är vänskapen jag väntar på att kunna bygga irl och inte bara i samtal.
Vi får se om det går.

Och M.
Jag är så trött.
Så trött på hela situationen
Och så besviken och sårad och arg och allt vad man kan vara.
Hon beter sig långt ifrån som en vän till mig.
Ignorerar det jag skriver, öppnar inte ens mail, svarar mig aldrig, begränsar mig.
Gör vänner så?

Nej.
Så ja, jag har tröttnat.
Jag vet inte längre om jag ens orkar engagera mig i att försöka få kontakt med henne igen.
Åka dit och knacka på igen?
Med risk att bli ignorerad?
Eller med risk för att.. jag vet inte vad.
Jag vet inte om jag orkar.

Jag kommer fortsätta vara hennes vän för jag ser oss som vänner i all oändlighet.
Det är bara den här situationen som jag inte orkar med längre.
Och tar hon inte något initiativ snart så.. det gör för ont.
Det känns som om jag har förlorat en bit av mig själv och jag förbannar henne för det.
Men jag får väl sluta göra det också.
Sluta förbanna.
För vad vinner jag på det?

Har i tankarna att börja simma för att få igång någon sorts träning och något som kan få mig att slappna av.
Har flera gånger tagit bilen och åkt till Vänerns kant och bara stått och tagit in energin.
Försöker finna mina källor.
Hitta mig själv utan någon annans hjälp, för jag har den ju uppenbarligen inte där jag skulle behöva den som mest.

Ska få ett garage 1 april.
Woho

Älska

Har mycket som cirkulerar i mitt huvud nu.
Vet inte riktigt hur jag ska fånga upp det bara.
Men jag måste göra stora förändringar snart i mitt liv.

Jag fick orden sagda till mig av Markus.

Jag måste älska mig själv.