Min P

Jag insåg idag, för ungefär 2½ timme sedan, att jag är fullständigt förälskad i en kille än idag.
Det räckte med att se honom idag, och det kändes inom mig.
Och jag ställde mig och väntade på honom.
Vi gick till tåget ihop.
Åkte tåg ihop hem.
Som vi gjort "hundra gånger" tidigare.
Och allt med honom är så fint. Hans ansikte, ögon, leende, skägg, händer, armar, ben, mage..
Kroppen. Rösten, rösten den är underbar.
Och det här har jag tyckt från och till i snart två år.
Och jag avslöjade det för honom i höstas.
Och sen utvecklades våran vänskap till djupare och närmare vänskap.

Och jag har saknat honom sen vi började jobba.
Vi pendlar inte längre för vi lyckas alltid få olika start- och sluttider.
Men idag slutade vi samtidigt, vilket gjorde mig förvånad och överraskad.
Och det var också då jag insåg att mina känslor finns där, i bakhuvudet, de ligger där och vilar och pyr.
Och det är möjligt att de aldrig kommer att försvinna.

Jag är förälskad i honom.

Det märkliga är att jag uppenbarligen kan ha känslor för två olika män på samma gång.
M saknar jag och längtar efter och hoppas än på något mer än vänskap. M är han jag umgicks intensivt med under två veckor vid jul- och nyår.

Men det sitter djupare för den här killen, låt oss kalla honom för P.
Han har etsat sig fast. Jag har tänkt på honom i snart två år och han kommer alltid fram i huvudet så fort jag avslutat med en annan kärlek,
Han finns kvar.

Men idag kunde jag inte blunda längre.
Saknaden efter honom ligger mer än i bara pendlings- och vänskapssaknad.
Jag är förälskad.
Så nu har jag erkänt det för mig själv och det är så det får vara.
Det blir inget mer.
Men jag är så glad över att jag har honom som vän.
En väldigt fin vän.

Min P.