Frihet

Igår morse bestämde jag mig för att gå vidare ifrån M, att jag ska fortsätta mitt liv med framtidsutsikt även utanför relationen med honom. Det är upp till honom att finna mig igen, att hugga tag i mig och leda mig tillbaka om han vill göra det.
Jag kan inte tillbringa mina dagar med längtan och saknad och tårar för att han inte är redo eller inte mår bra.

Vad som fick mig att komma dit?
Jo, för att jag började min dag, min alla hjärtans dag, med att gråta över honom för att han svarade mig irriterat när jag ville prata med honom. För han har ju redan sagt att han inte orkar vara social.
Så, nej, då bestämde jag mig.

Och igår kväll bestämde jag mig för att gå vidare ifrån min närmaste vän. Sammanträffande nog med samma första bokstav. M. Jag avslutar inte någon vänskap eller har någon ovänskap där alls, men jag väljer att fortsätta min väg framåt. Och det är upp till henne att göra samma sak, att höra av sig, hugga tag i mig och leda mig mot henne igen. Jag kan inte spendera mina dagar med att sakna henne så som jag gör, att slitas mellan bitterhet, rädsla och förvirring. Jag mår inte bra av det, och det vet hon mycket väl. Igår kväll insåg jag något som rubbade mycket av min värld, som gav mig magvärk och som gjorde mig ledsen och arg och besviken.

Jag har redan genomgått mycket med mina vänner och med mina kärleksrelationer. Jag tänker inte genomlida ännu mer skit bara för att någon annan inte kan hantera sitt dåliga mående så det går ut över mig.

Jag är värd väldigt mycket mer än så.

Med det sagt, så vill jag upprepa; Jag avslutar ingenting, jag säger inte upp någon bekantskap eller har någon ovänskap. Jag vill bara inte längre sitta på mitt arsle och vänta. Jag förtjänar att leva mitt liv och de som vill följa med mig följer med mig. De andra får leta upp mig sen när de är redo.
För jag finns kvar, det gäller bara att hugga tag i mig igen.

Frihet att leva mitt liv i glädje, det är det jag ger mig själv.